skrivenavjennie

Hej. Satt just och läste igenom mitt förra inlägg och konstaterade att jag var väldigt trött när jag skrev det där. Jag var nämligen tvungen att rätta en hel del stavfel och väldigt skumma formuleringar. Just nu är jag inte direkt skitpigg heller. Lördagen har varit skön, vi bakade en fet pizza (två faktiskt) här hemma. Min blev fett med god: salami, fläskfilé, tomater, mozarella, röd lök, pesto och ost.

Förutom pizzabaket har vi bastat, kikat på film och ätit upp resterna av kladdkakan. (JA, jag vet, jag skulle aldrig mer peta på en kladdkaka sa jag igår. Men det visste ju jag med att jag inte skulle kunna låta bli den idag...)

Nej nu är det natt.

Kvällen blev fet precis som jag befarade. Bokstavligen faktiskt. Jag ska aldrig mer äta kladdkaka i hela mitt liv. (yeah right) Jag tror det kommer bli svårt att komma upp i samma mättfaktor igen faktiskt, det här måste vara något av ett rekord. Jag är liksom väldigt mätt nu. Om det var någon som missade det så vill jag påpeka att jag är mätt. Och förresten, sa jag att jag var mätt?

Annars då, jotack. Jag tror aldrig jag har varit på ett sådant flamsigt humör som jag var på ikväll. Därför var det väldans passande att mina två kumpaner även de hakade på. Jag tror inte jag tål omställning med sömn utan att drabbas av biverkningar. Jag blir dryg och oreglerlig, hrm.. oregereleig. Oregerlig? (crap ord) tills jag plötsligt däckar och blir ur tillfällig funktion. Ungefär så känner jag mig nu, ur tillfällig funktion alltså.

Tidigare ikväll dock, då jag var i ett litet sockerrus, kom vi in på KENT av någon anledning. Summan av kardemumman är att vi ska starta ett bättre band som ska heta KENNETH. Nu känner jag att jag snart kommer in i fasen då jag blir medvetslös, så det är lika bra jag tar och sover.

Goder natter.

Idag har jag gått sista terminens första skoldag på gymnasiet. Det känns fett med konstigt kan jag ju säga. I och med denna dag började vi prata väldigt mycket om studenten och balen. Det kan vara smart att vara ute i god tid så det slipper bli stressigt menar jag. Bil till balen är redan fixad, det blir en svart Buick Electra som min pappas kompis har.

Hår, var en annan fråga. Eftersom jag är oförmögen att tygla mitt lurv är det a och o att jag fixar en frisörtid. Likaså min vän Johanna. Dumt då att varenda frisör i hela staden är uppbokade med andra kalufser. Vi drabbades av vild panik och lovade varandra att komma på en bra back-up-plan. Jag känner mig därför o det varmaste stolt och hedrad över att jag, Jennie Jonsson, var den som kunde kirra biffen. Jag ringde upp min kära frisör Monika och bokade två tider åt oss.

Johannan och jag ska därför dit en månad i förväg och bestämma hur vi ska se ut, spännande spännande. En annan viktig del var ju klänningsfrågan. Jag kan därför stolt meddela att jag och mamman idag beställt balklänning här på kvällskröken. Jag är en glad tjej nu.

Hej, nu är jag inne hos mamma i staden. Min mor ska åka till USA med jobbet och har oroat sig en längre tid för flygresor och diverse komplikationer i och med språket. Hon tillhör ju den något äldre generationen, alltså den som inte är skithaj på engelska men desto bättre på svengelska.

Jag fasar inför denna resa, tanten kommer både göra bort sig och tappa bort sig. Jag kanske borde börja trycka upp "mamma försvunnen"-lappar redan nu... "Vilsen tant med röda detaljer och flokig blick. Talar dålig engelska men förstår svengelska bra. Hör av dig på detta nummer om du sett henne..." kunde det stå. Då kunde ju någon skicka hem henne med DHL eller fedex, flygbiljetter är rätt dyra i dessa tider.

Nåväl, för att förebygga ev. borttappning:

This one is for you mum

Igårkväll var det dags för omgång nummer tre av Risket. Vi körde på våra hemmasnickrade regler för det har vi efter prövande kommit fram till att fungerar bäst. Jag vann. Yeah!!

Bilder från dagens skidhärligheter

NU, kära vänner har Stina äntligen fått fingrarna ur röver (HAHA, se tidigare inlägg) och skaffat sig en blogg! Hon hade ju en förut också, men nu har hon börjat på ny kula.

Det här ska bli kul!

Jag måste bara berätta om två roliga happenings där Stina har fått total hjärnsläpp och kläckt ur sig väldigt humoristiska saker. Den första grejen var igårkväll/natt när vi spelade kort här i stugan. Stina blandade ihop ruter och klöver och sa "röver" när hon menade spader.

Det andra IQ-befriade citatet var idag när vi kommer till backen efter en hel del strul med diverse pjäxkrångel och arga småpojkar (läs hannesar). Vi hade precis tagit oss ur bilen och Stina säger lite hånande "Pappa får jag fråga varför du inte har dina pjäxor på dig?" Varpå jag brister ut i apgarv för jag tror att drummel-Hasse själv glömt dem hemma och Bettan suckar och säger "Men vad tror du?!" 

Pjäxorna låg alltså i bakluckan för det är inte en sån jättebra idé att köra bil med pjäxor på. Men nog hade det varit roligt om dom hade legat kvar hemma.

Här bara slabbar jag upp en bild på backen för jag hoppas få er aningens avundsjuka. Togs igår när vi hade svängt våra lurviga i backen hela dagen lång! (Ställ hinken under läppen innan du kollar!)

Igår åkte vi slalom hela dagen, det var fett. Förutom att Stina blixtrade till någon sekund där när lilla brodern Hannes ville visa sina skills i skogen fnissade hon och flamsade med mig hela dagen. Hannes är en lustig prick, han vill väldigt gärna att vi ska se hur duktig han har blivit på att åka slalom. Men när vi väl ska se åker ju ungen ifrån oss! Där i skogen far han fram som ett skållat troll, vi som är lite större till växten har fullt upp med att inte köra rätt in i en gran, typ. Men duktig är han, när jag var sådär liten visste jag inte ens vad slalom var.

Men efter en dag i backen, lite mat i magen och en kladdkaka senare var det dags för omgång nummer två i Risk som plastpappa Fredrik önskade. Då körde vi på Fredriks vis, de "riktiga" reglerna enligt honom som skulle snabba på spelet och göra det roligare och bättre på alla vis. Riktigt så blev det inte, efter att vi hatat varandra i tre timmar och tjugo minuter bestämde vi oss för att återgå till våra gamla regler. Jag känner än idag lite hat över att Fredrik tog hem vinsten efter fyra timmars segt spel. Min mor tröttnade, hon förstår inte den oskrivna regeln att man automatiskt blir ovänner i spelet och gick och lade sig, liksom resten av manskapet i stugan. Det jävligaste av allt var faktiskt att jag trodde jag hade vinsten som i en liten ask, jag skulle dräpa alla Stinas rödingar och var förbannat nära att lyckas...

Nu har den fege fejkfadern dragit hem med min mamma också, jag tror han var rädd för följderna av handlandet igårkväll/natt. Mamman var nog bara allmänt leds, eller vad säger man om hennes facebook inlägg:

"överväger att elda upp brorsan H:s RISK-spel. Nu har jennie, fredrik o stina spelat i drygt 3 timmar och det händer ju absolut ingenting! Jag har gått o lagt mej jag :-)"

En obeskrivlig hunger råder i team löfgrens läger. Morbror Hasses mage kurrar så det rister i väggarna, kusin Stina sitter mest och muttrar och svär över lillbrodern Hannes som skriker högt över att ljudet på tv:n är jobbigt (och att stina inte får uttrycka sin ilska i svordomar, för det har mamma sagt!) Wannabeepappan Fredrik satt med hörselproppar i länge, men lackade ur och gick och lade sig inne i sitt rum med neddragen rullgardin och täcket över huvudet. Mamma sitter och försöker titta maten klar i ugnen och resterande håller väl på att allmänt självdö av lillkusinen Hannes blodsockerfall.

Men nu, kära vänner är räddningen nära. Jag tror maten är klar!

Nu har jag invigt årets skidkarriär här, d.v.s. jag har en obeskrivlig träningsvärk i mitt ass. Stina och jag tog strömspåret, en inte alls speciellt ansträngande tur i vanliga fall. Men efter julgröten och veckor av soffpotatisande, kändes det konstigt nog inte alls lika lätt som det brukar. Ett svettigt helvete med snålblåst och snö under skidorna som sabbade glidet var vad det var. Men vad gör det när man har världens bästa sällskap och man är i fjällen? Inget alls faktiskt, dessutom festade vi till det med en våffellunch (med hjortronsylt) och invigde stugans nya våffeljärn. Kanonis!