Hur blev det såhär?!
För det första skulle jag vilja säga att det här med facebook går mig på nerverna. Jag är totalt oförmögen att hantera skiten och dessutom har jag gått och blivit spelberoende. Jag talar såklart om det fördömda robot unicorn attack. Min vän ellen antog min utmaning om att jag kunde kicka hennes ass, mycket klok flicka det där. Jag är nämligen helt fucking useless som min andre arge vän gordon ramsay skulle uttryckt det.
Det som dessvärre inte var speciellt klokt gjort av min vän, var att bestämma ett straff (vilket jag min dumme fan gick med på) om hon inte klarade få över ca 80 000 poäng. (En TOTAL omöjlighet kan jag tillägga)
Straffet som startade som att borsta tänderna och dricka apelsinjuice har nu, mina kära vänner, uppgraderats gånger en miljon och är smärtsammare än döden själv. Vi ska springa en milsrunda. Eller nej, ursäkta. En dödsrunda ska det vara.
Som min vän formulerade beskrivningen av rundan skulle man kunna säga att den först kommer vara så torterande att man kommer tro att man ska dö, fast man kommer inte dö för att dö är skönare än att springa klart rundan.
Ja.
Morsning korsning
Tja, för övrigt så pysslade vi väl med det som kärringar gör som bäst: snackade skit och åt pepparkakor med mögelost + körde ett trendriktigt kafferep. Nu har det oturligt nog uppstått ett litet problem. All den här maten jag har klämt i mig börjar liksom kännas. Jag känner mig inte riktigt bekväm. Detta är en typisk prikär situation. Magen liksom känns som den behöver större plats än jag kan erbjuda den. Det känns som den skulle vilja explodera eller flyga iväg eller nåt. Det vill inte jag. Prikärt mina vänner, oerhört prikärt.
Jag ska aldrig bli en surtant
Jag medger på fullaste allvar att jag är en s.k. förtidstant. OBS! Misstolka nu inte detta, jag är en gladtant. Tanteriet är trevligt, jag trivs med att vara som en liten pensionär. Jag dricker t.ex. te i stort sett varje kväll och missar aldrig ett avsnitt av Halv åtta hos mig eftersom jag nästan skrattar på mig så fort Helge Skoog öppnar käften.
På lördag ska jag på kärringafton hos min tantkompis Ellen. Vi ska äta chévrèsnittar och snacka skit. Jag tror inte jag borde berätta det här...
Mission impossible
Det har varit en hel del frågetecken i företaget som jag inte kunnat lösa på senare tid, jag har med andra ord failat hårt som VD. Tragiken är stor eftersom min sekreterare inte heller haft svar på de frågor jag har våndats med. Detta kan bottna i att det är jag som är sekreteraren också. Inte heller kassören eller min produktansvarige kunde hjälpa mig, jag tror ni förstår vad jag menar nu...
Men, not anymore kära befolkning! Även fast jag ringt runt och jagat halva släktskapet så har jag nu putsmaterial på ingång. Tur man har stor släkt runt halva landet så man slipper betala frakter. På lördag är det nämligen öppet hus på skolan, där förväntas det att jag ska ha en monter med mitt företag presenterat. Spännande, var min första tanke. Jag har inte ens lyckats få fram en produkt. Men nu jävlar, nu ska det ske. Jag har jag eld i baken. Jag jobbar som bäst under press, jag och min vän Tom Cruise.
Oskyldigt dömd.
Några av våra klassmedlemmar tyckte det var en bra idé att jävlas med oss andra. Måste medge att vi också tyckte att det var ganska underhållande faktiskt. Jag befann mig i ett rum med fem andra vänner och hörde ett välbekant prassel utanför dörren, så ivrig över att sätta dit de små jävlarna och ta dem på bar gärning slet jag upp dörren och utbrister ett franskt HÅHÅÅ! Dock så möts jag av en inte alls trevlig överaskning, två soptunnor har staplats på varandra utanför dörren och rasar med ett stort skrammel. Där står även herr hotelldirektör, högröd och rosenrasande.
Och vem får inte ut för buset om inte jag och mina oskyldiga kumpaner i sängen... Vild och galen med tupén på sned gav han oss Paris genom historiens värsta avhyvling. GO TO BED! Vi småsprang faktiskt. Med en smärre adrenalinkick och en puls på 200 såg vi våra klasskamrater in action en våning ned och med hotellfarbrorn ilsket hack i häl skrek vi för våra liv åt dem att gömma sig. Sen smet vi in på vårt rum och låste dörren.
Det som vi sen i lugn och ro undrade över var hotellgubbens motiv? Hur fick han oss som inlåsta offer på ett hotellrum till huvudmisstänkta? Skulle vi ha jävlats med oss själva? Varför? Och HUR?!
Det förblir Paris olösta gåta...
Bonjour.
Yes, såhär pigg var jag och min vän Johanna efter flygresan i måndags. Fullt ös medvetslös, ellerhur? Den här veckan har jag och min klass varit på ett äventyr i Paris.
Jag har hunnit med att bli klämd i en tunnelbanedörr inte mindre än två gånger under en och samma dag och dessutom tappat plånboken på samma plats. Ingen bra idé kan man väl sammanfatta det som.
Mynten for åt alla håll och jag såg framför mig galna parisare som desperat kastade sig över marken och mina stackars surt förvärvade euros. Det hände tackom och lovom inte. De som attackerade pengarna var mina klassmedlemmar och någon millisekund senare var de åter i tryggt (?) förvar i min plånkis.
Tja, fler bilder och reshistorier kommer mycket troligtvis inom kort!
Trevligheter
Problemet var bara att jag och urban inte har så mycket erfarenheter av det här med att lokalisera skettene, så vi fick spendera mycket restid ihop om jag säger så. Vi tog en tur till kungsgården och trönö innan jag kom till mina sinnesfulla bruk och ringde den lokalsinnesberikade fadern och pep om guidning. Det löste sig trots allt till slut och i ärlighetens namn gjorde det inte så mycket. Jag och urban hårdtestade stereon och gapade för full hals, väldigt trevligt. Vi avslutade fint med ett motorstopp och sen var matlagningen i full gång!
Jag och johanna skapade en väldigt kladdig tacopaj, nathalie och emma skötte sallad och diverse potatisbestyr och elin sprang mest runt och knäppte kort och såg till att vi inte hittade på dumheter. Jag lyckades ändå smita ner en kniv i elins pappa görans teflonpanna, men där kom han på mig lite senare. Jag är ju helt otrolig ibland, stackars göran, jag ska köpa en ny teflonpanna åt honom så han blir glad på mig igen...
Åter till tråden som jag tappade: Middagen blev alltså kort och gott dubbel, tacopaj, sallad, potatisgratäng, potatisklyftor, bea, kött och till dessert gino! MUMS, sen rullade jag och urban hem bokstavligen! (HAHA, jag skämtar som en gubbe!)
