skrivenavjennie

Jag känner mig oerhört mäktig. Mina ord påverkar helt uppenbarligen folk! Min cykel har ju varit på rymmen med misstänkta bärplockare om det minns? Bärplockarmänniskor alltså, det skulle vara lite halvkonstigt om två bärplockare kommit inrullande på gården och cyklat iväg på min cykel. Speciellt med tanke på att bärplockare varken kan rulla eller cykla vad jag vet. Nå, jag misstyckte förståeligt nog då denna typ som tog min finfina hoj inte lämnade tillbaks den. Det gjorde jag mycket klart då jag redogjorde att jag visst tänkte göra en polisanmälan om inte den blev tillbakalämnad. Jag vill även klargöra att jag är en kvinna vid mitt ord, så det gjorde jag. Polisanmälan alltså. Men nu till självaste sensmoralen här:

I söndags, när min far och jag var ut på söndagsutflykt till vallokal för att göra vår demokratiska plikt utbrister fadern: Men? Var inte det där din cykel? Väldigt konstigt, men jag gör en fräck handbromsvändning så det skriker i däcken, vänder tvärt om och kör i biljaktsrally tillbaka. (Alt. frågar pappa om vi ska vända, får lite panik och svettningar, rullar kärringaktigt in på en väg och gör en säker backning-runt-gathörns-vändning och åker i tillåten hastighet tillbaka...) Där står min cykel, jag upprepar, min cykel! Mina ögonbryn for iväg bak i nacken och hakan trillade ner en halvmeter. Det kändes som om någon drev med mig? Men, lyckligare än någonsin efter ett samtal till herr konstapeln, cyklade jag glatt hem på min kära hoj!

Snipp snapp snut, så var den sagan slut!