skrivenavjennie

Mina tisdagar är oförskämt lättgjorda, jag går till skolan (läs åker snålskjuts med mamma), har en mattelektion, har en håltimme där jag fikar och spelar kort och så en idrottslektion. Sen har jag gjort min skoldag och går hem. Jag klagar inte. Tycker det är fullkomligt, lysande, förnämligt att komma hem innan lunch! Idag hade vi dock en specialare till idrottslektion, klasskompisen Johan höll i lektionen och friidrottare som han är blev det såklart friidrott på tapeten idag. Brummade bil upp till Hällåsen i Elins vrålåk "muren" och körde som biltjuvar med fullt ös på gasen, rejält dunk i basen. Oj jag har talang för det här med rimning, borde kanske starta rimstuga eller bli rappare?

Sen hade vi lektion i två timmars solsken, nej nej jag klagar inte här heller. MEN, som min vän Tony Irving skulle ha uttryckt det hela, jag och friidrott är ingen rumba. (Nu klagar jag) Varför i helvete är jag en sån sopa på just denna sport? Jag springer sakta, hoppar kort/lågt, orkar knappt lyfta spjutet och blir glad om jag lyckas klättra över en häck. Det pinsamma, som jag mest vill försöka förtränga, är att jag faktiskt haft ett förflutet inom sporten. Dock var det sisådär två sekel sen och jag deltog cirkus tre träningar (varav minst en sen jag bestämt mig för att sluta men inte hade stake att säga det till varken mina päron eller min tränare. Tror jag löste det hela med att jag sa det till mamma och pappa men bad mina kompisar hälsa tränaren som förövrigt hette Pajen, ett mycket manligt smeknamn om jag får säga det själv.) Men ändå! Jag har fortfarande träningsoverallsbrallan på idrotten (haha!).

Ja, vet inte exakt vad jag ville få ut med det här inlägget, det får bli dagens nöt. Nu ska jag återgå till att inte klaga, dricka upp mitt kaffe och sen ska jag och mamma på loppis! Hurra, hurrar tanten i Jennie!