skrivenavjennie

Under några allt för få, men ack så trevliga dagar har jag nu haft besök av min kusin Johan. Det var för underbart skönt att äntligen få ses, vi flabbar och babblar konstant från att vi vaknar tills att vi somnar. Fnissar och larvar oss åt ingenting, det har vi alltid gjort. I alla fall så länge jag kan minnas! Jag tror det kan bero på att vi är för lika helt enkelt. Alt. lika dum i huvudet. En liten mild störning sådär, men frukta ej och räds icke kära medborgare, jag tror det är ofarligt!

Eller förresten, jag vet inte riktigt. Döm själva...