skrivenavjennie

Stina och jag tänkte som så under vår Ålandsresa att det är väl klart som korvspad att man måste gå i land på Åland när man ändå åkt båt hela vägen dit. Dessutom måste man ju kunna säga att man har varit i Finland. Därför ställde vi klockan på halv 8 till söndagen. Den idén kändes inte lika bra på söndagmorgonen som den kändes på lördagkvällen, men det hör inte hit.

Den lilla pinsamheten jag hade tänkt berätta om hände sig när vi, efter mycket gissel lyckats lista ut hur vi skulle överhuvudtaget komma ut ur båten. Till vår stora förvåning får vi syn på vår annars så morgontrötta kusin Filip som strosar omkring i Mariehamn i denna arla morgonstund. Vad falls? Tänker vi och vinkar för glatta livet åt honom som inte riktigt verkar se oss, så vi vinkar löjligt en lång stund till fast inser snart att Filip kanske inte är varken morgonpigg, stram, ignorant eller ens här. Den killen vi vinkade åt var bara identiskt lik Fille. Rackarns så pinsamt det blev!

Vi försökte gömma oss bäst vi kunde, men Filip 2 verkade vara överallt där vi var hela den resterande dagen och vinkade så glatt åt oss. Vi dog av skam.

Två yrvakna typer glatt ovetande om att de är påväg att göra dagens största tabbe