Morsning korsning
Tja, för övrigt så pysslade vi väl med det som kärringar gör som bäst: snackade skit och åt pepparkakor med mögelost + körde ett trendriktigt kafferep. Nu har det oturligt nog uppstått ett litet problem. All den här maten jag har klämt i mig börjar liksom kännas. Jag känner mig inte riktigt bekväm. Detta är en typisk prikär situation. Magen liksom känns som den behöver större plats än jag kan erbjuda den. Det känns som den skulle vilja explodera eller flyga iväg eller nåt. Det vill inte jag. Prikärt mina vänner, oerhört prikärt.
Jag ska aldrig bli en surtant
Jag medger på fullaste allvar att jag är en s.k. förtidstant. OBS! Misstolka nu inte detta, jag är en gladtant. Tanteriet är trevligt, jag trivs med att vara som en liten pensionär. Jag dricker t.ex. te i stort sett varje kväll och missar aldrig ett avsnitt av Halv åtta hos mig eftersom jag nästan skrattar på mig så fort Helge Skoog öppnar käften.
På lördag ska jag på kärringafton hos min tantkompis Ellen. Vi ska äta chévrèsnittar och snacka skit. Jag tror inte jag borde berätta det här...
Mission impossible
Det har varit en hel del frågetecken i företaget som jag inte kunnat lösa på senare tid, jag har med andra ord failat hårt som VD. Tragiken är stor eftersom min sekreterare inte heller haft svar på de frågor jag har våndats med. Detta kan bottna i att det är jag som är sekreteraren också. Inte heller kassören eller min produktansvarige kunde hjälpa mig, jag tror ni förstår vad jag menar nu...
Men, not anymore kära befolkning! Även fast jag ringt runt och jagat halva släktskapet så har jag nu putsmaterial på ingång. Tur man har stor släkt runt halva landet så man slipper betala frakter. På lördag är det nämligen öppet hus på skolan, där förväntas det att jag ska ha en monter med mitt företag presenterat. Spännande, var min första tanke. Jag har inte ens lyckats få fram en produkt. Men nu jävlar, nu ska det ske. Jag har jag eld i baken. Jag jobbar som bäst under press, jag och min vän Tom Cruise.
Oskyldigt dömd.
Några av våra klassmedlemmar tyckte det var en bra idé att jävlas med oss andra. Måste medge att vi också tyckte att det var ganska underhållande faktiskt. Jag befann mig i ett rum med fem andra vänner och hörde ett välbekant prassel utanför dörren, så ivrig över att sätta dit de små jävlarna och ta dem på bar gärning slet jag upp dörren och utbrister ett franskt HÅHÅÅ! Dock så möts jag av en inte alls trevlig överaskning, två soptunnor har staplats på varandra utanför dörren och rasar med ett stort skrammel. Där står även herr hotelldirektör, högröd och rosenrasande.
Och vem får inte ut för buset om inte jag och mina oskyldiga kumpaner i sängen... Vild och galen med tupén på sned gav han oss Paris genom historiens värsta avhyvling. GO TO BED! Vi småsprang faktiskt. Med en smärre adrenalinkick och en puls på 200 såg vi våra klasskamrater in action en våning ned och med hotellfarbrorn ilsket hack i häl skrek vi för våra liv åt dem att gömma sig. Sen smet vi in på vårt rum och låste dörren.
Det som vi sen i lugn och ro undrade över var hotellgubbens motiv? Hur fick han oss som inlåsta offer på ett hotellrum till huvudmisstänkta? Skulle vi ha jävlats med oss själva? Varför? Och HUR?!
Det förblir Paris olösta gåta...
Bonjour.
Yes, såhär pigg var jag och min vän Johanna efter flygresan i måndags. Fullt ös medvetslös, ellerhur? Den här veckan har jag och min klass varit på ett äventyr i Paris.
Jag har hunnit med att bli klämd i en tunnelbanedörr inte mindre än två gånger under en och samma dag och dessutom tappat plånboken på samma plats. Ingen bra idé kan man väl sammanfatta det som.
Mynten for åt alla håll och jag såg framför mig galna parisare som desperat kastade sig över marken och mina stackars surt förvärvade euros. Det hände tackom och lovom inte. De som attackerade pengarna var mina klassmedlemmar och någon millisekund senare var de åter i tryggt (?) förvar i min plånkis.
Tja, fler bilder och reshistorier kommer mycket troligtvis inom kort!
Trevligheter
Problemet var bara att jag och urban inte har så mycket erfarenheter av det här med att lokalisera skettene, så vi fick spendera mycket restid ihop om jag säger så. Vi tog en tur till kungsgården och trönö innan jag kom till mina sinnesfulla bruk och ringde den lokalsinnesberikade fadern och pep om guidning. Det löste sig trots allt till slut och i ärlighetens namn gjorde det inte så mycket. Jag och urban hårdtestade stereon och gapade för full hals, väldigt trevligt. Vi avslutade fint med ett motorstopp och sen var matlagningen i full gång!
Jag och johanna skapade en väldigt kladdig tacopaj, nathalie och emma skötte sallad och diverse potatisbestyr och elin sprang mest runt och knäppte kort och såg till att vi inte hittade på dumheter. Jag lyckades ändå smita ner en kniv i elins pappa görans teflonpanna, men där kom han på mig lite senare. Jag är ju helt otrolig ibland, stackars göran, jag ska köpa en ny teflonpanna åt honom så han blir glad på mig igen...
Åter till tråden som jag tappade: Middagen blev alltså kort och gott dubbel, tacopaj, sallad, potatisgratäng, potatisklyftor, bea, kött och till dessert gino! MUMS, sen rullade jag och urban hem bokstavligen! (HAHA, jag skämtar som en gubbe!)
Men vad nu?
Jag är inte längre sjuk, dock så har jag haft min första fylla kära vänner! Eller fylla och fylla, det var väl mer en debut av alkoholförtäring skulle man kunna säga. Fort gick det, jag har tidigare nämnt att jag gillar raka rör och sånt. Jag vet efter mitt 18-års firande med diverse vänner att jag inte behöver oroa mig för varken ölmage eller studentbekymmer i biverkan av champange/bubbligt vin. Det smakar nämligen röv gott folk. Jag fick i mig cirkus två klunkar av skiten och det enbart för att jag inte kunde förstå hur äckligt det var första gången.
Detta är pinsamt, under kvällens gång fick jag i mig, förutom ölen, några klunkar cider, champange och lite grogg. (Mina vänner är envetna små rackare!) På denna lilla skvätt fnittrade jag och blev lite yr i huvet. Fnittret var dock mest av skam för min icke utvecklade (eller ens existerande) alkohol-rensnings-kroppsfunktion. Eller som min andra hälft så vackert uttryckte det: Jag blev lite berusad. Min spontana kommentar till detta var: Herregud, är du 40 eller?
Stina du är söt, även fast du behöver utveckla ditt ordförråd en aning. Hör med Ellen, hon kan ha kurs!
Man vet att man inte ägnat sådär skitmycket tid åt sin blogg när...
... senaste händelserna fältet är helt tomt
Nej, sådär superflitig har jag väl inte varit på sistone direkt, dock förvånades jag över att jag trots detta har en skara tappra följare som inte ger sig i första taget. En eloge till er måste jag säga!
Jag tänkte med tanke på er därför ta och skriva några rader om dagsläget. Jag ligger försjunken i min förövrigt väldigt sköna säng i grov självömkan. Jag har fått bacillen, ett släng av latmasken skulle jag tro. Feber, diverse smärtor i huvudknopp, ögonhålor och mage kombinerat med en ytterst känslig och ogillande upprorsmakare såkallad mage skulle man kunna sammanfatta denna latmasksbacill till. Inget vidare ska jag säga er. Rekommenderas icke, kort och gott.
Jag har lidit i tre hela dagar nu, fattar ni? Tre dagar! Detta är inte acceptabelt på en fläck. Jag har missat ett fysikprov till råga på detta. Dessutom är jag bjuden till Malin på middag och idolmys ikväll, och denna mage ska inte ha mage att hindra mig! Jag planerar alvedon och diverse knark så ska det nog lösa sig, vad gör man inte för att få träffa sina kära väninnor?
IDOL
Cool brud
Dagens skämt
Han - Vet ni vilken fågel som flyr när det blir vinter och kallt?
Vi - Oj, den här kommer vara riktigt dålig denneberg...
Han -Mesen!
(Tystnad)
Rusk
Dagen har bestått av diverse kärringfasoner såsom fiskkok, (kan man verkligen stava något ord med två k:n på rad i det svenska språket? Förmodligen ska det nog vara bindestreck emellan i så fall, men vi hyllar det finska folket och skiter i det.) omplantering av mina stackars pelargoner och andra tantbestyr. Ska man verkligen erkänna sånt förresten? Well, nu är det ju försent ändå. HEJ JAG ÄR EN LITEN TANT MEN JAG ÄR STOLT ÖVER ATT VARA EN MOGEN KVINNA. Nej, okej det där var inte helt sant... Stolt är väl lite i överkant kanske, men jag skämms inte så mycket i alla fall. Nej nu, godkväll, bastun tog hårt på min förtidsskrumpna huvudknopp.
Aj löv häppy endings!
I söndags, när min far och jag var ut på söndagsutflykt till vallokal för att göra vår demokratiska plikt utbrister fadern: Men? Var inte det där din cykel? Väldigt konstigt, men jag gör en fräck handbromsvändning så det skriker i däcken, vänder tvärt om och kör i biljaktsrally tillbaka. (Alt. frågar pappa om vi ska vända, får lite panik och svettningar, rullar kärringaktigt in på en väg och gör en säker backning-runt-gathörns-vändning och åker i tillåten hastighet tillbaka...) Där står min cykel, jag upprepar, min cykel! Mina ögonbryn for iväg bak i nacken och hakan trillade ner en halvmeter. Det kändes som om någon drev med mig? Men, lyckligare än någonsin efter ett samtal till herr konstapeln, cyklade jag glatt hem på min kära hoj!
Snipp snapp snut, så var den sagan slut!
Otur i oturen
Fast kladdig kan man ju lugnt påstå att den här kakan jag gjort nu är och det är ju en kladdkaka, alltså blev det inte ett misslyckat försök! Hurra, min framtid som Gordon är inte helt utrotningshotad!
Tur i oturen
Men ack en sån tur jag hade denna morgon. Inbjudan till snålskjuts med bil in till staden hade inte kunnat komma lägligare så morgonen blev inte riktigt lika panikartad som jag befarade. Jag såg framför mig hur jag med en solkig sovtröja och håret i den glamorösa morgon-lurviga stilen cyklade mig dyngsur i svett till bussen med en halv macka nedtryckt i halsen.
Istället blev det en trevlig morgon med min pratglada katt Tillman, tänk ibland har man tur!
Till mina sköna bönor
Jag skulle vilja önska ett stort tack till mina två skönaste freundiner, Ellen och Stina. TACK för fredagkvällen, den var kanonis bruttor!
Skev verklighetsuppfattning
Jag är rädd att min mor har tolkat situationen fel och överarbetat morgondagens utstyrsel en aning. För en stund sen pep hon iväg och var uppe och bonkade väldigt länge. Bonk = garderobsrotning. Ner kommer sen tanten, en bra stund senare vill jag mena, med svart plyschklänning (modell mamman i familjen adams), höftknuten virkscarf med frans och (håll i haka och ögonbryn och allt vad som nu kan tänkas fara iväg i oönskad riktning) en bejbirosa fjunboa ordentligt omlindad runt halsen. Lite som en halsduk.
Vad nu? Maskerad/förklädnad/skämt? Nej, företagardagen kära läsare, företagardagen... Jag måste ta ett snack med tanten, nu på momangen... Hon kommer ju skämma ut sig, herregud. Allt ska man behöva göra.
Ett moment!
Salut mon nom baguette!
Nej det blir en upplevelse det här kan jag säga, hoppas alla drullputtar hänger med hem också. Jag har liksom en vag känsla av att någonting kommer skita sig. Men man ska inte måla fan på väggen heller, det är ju branog dumt. Vi har faktiskt vårt mentorteam Anders och Peter med som kan se efter oss... Eller vi dom kanske?
Ja, Peter är den mest entuestiske i skaran. Han är som ett litet barn och pladdrar oavbruten franska så det löddrar i mungiporna. Han skrattar och larvar sig som en duracellkanin. Vi fattar ingenting, det Peter nog har missat är att ingen av oss kan ett ord franska. (förutom baguette typ.) Men vi tycker det är så roligt att han är glad. Lilla sockerpeter.
Nörds
jennie säger:
nu är det kaffe eller?
Anniqa säger:
japp, ta med vattnet å kom
jennie säger:
okaj
Schlapp off
Ikväll hade vi besök, vi hade middagsbjudning mamma och jag. Det fick jag veta igår, spännande. Ibland överskattar mammor sig, vissa oftare än andra och andra inte så ofta. Men mamma är en som gör det ofta, väldigt ofta, vilket leder till att det blir aningens jobbigt. Nu råkar jag veta att middagsgästerna visst läser min blogg (hjälp, jag trodde inte folk verkligen läste mitt struntprat, mer liksom att sidvisningarna berodde på misslyckad stavning av andra internetadresser eller typ missbedömning i sikte med musen till någon annan länk som ledde hit från typ mammans blogg eller så...)
Oj, där tappade jag liksom tråden. Vad jag ville komma till var att jag inte menar något illa om gästerna, dom uppförde sig ordentligt precis som gäster ska och det var jättetrevligt att dom kom. Kanonkul, glass och ballonger! MEN, min mor for runt som ett torrt skinn innan. Hon duschade på tre millisekunder, lagade mat medans hon klev in genom dörrn och åkte och hämtade delar av middagsfolket samtidigt som hon pratade i telefonen och städade. I grova drag på ett ungefär. Och ja, jag drog mitt strå till stacken fast jag inte riktigt hade tid, jag hackade en sallad, gjorde en paj (=fett misslyckad klabbigt smeckel med en smält glasshög till!) och städade under soffbordet (!)
Men nu till själva sensmoralen här, herregud jag måste ju gå och lägga mig - till alla stressade, högprestanda-mödrar där ute som liksom min tar i lite för väl lite för ofta: Släpp en fjärt och var som folk.
